Elin Larsson

I ett mycket diskret och vältaligt inlägg tänker jag försöka yttra mig om vad som pågår i vår klass just nu.

Ni som känner mig sedan innan, och vet mina principer förstår nog varför jag ( trots att jag annars är sammarbetsvillig och öppen för nya förslag) känner en viss negativ effekt av vår unga mentors beslut angående vår bristande gemenskap i klassen. Jag hoppas att jag på ett dämpat och förtroligt sätt ska kunna framföra mina åsikter utan att såra någon, eller på annat sätt göra någon stött.
Idag den 10 oktober 2008 har gränsen blivit nådd. Det är i skrivande stund väldigt svårt för mig att se någon som helst logik i det som har inträffat, därför är det också mycket besvärligt för mig att kontrollera mitt upproriska inre, men jag hoppas ändå att jag genom detta inlägg ska bli förstådd och aktad.
Idag har jag med mitt överjag, jag och det därtill förstått av hela mitt hjärta vad liberalerna ville genomföra. deras tankar är fina, och jag har för avsikt att sluta upp på deras sida och propagera för deras syn på männsikan. Hädanefter är mitt motto  - ENSAM ÄR STARK!
Jag vill bara avsluta detta inlägg med att säga att jag inte har något emot personerna i fråga, utan resonemanget som förs över våra huvuden, och som vi mindervärda får leva med och acceptera...
Skolan är ett klassamhälle utan dess like, och skolledningen och pedagogerna är de konservativa kapitalisterna. Därför har jag även funnit mitt kall i de forna socialistiska åsikterna. 
Nu är det dags för oss proletärer att göra revolution mot kapitalisterna.
Proletärer i alla länder förena er, Elever i alla klasser förena er!